Indianer och inuiter är Amerikas äldsta invånare. Inuiterna är den folkgrupp som bosatte sig i ishavsområdet. De härstammar från samma folk som indianerna men invandrade senare. De första människorna kom till Amerika för 15 000 år sedan, kanske ännu tidigare. De kom från Asien och följde efter hjordar av gräsätande djur som tog sig till Amerika via den landremsa som hade bildats. Under istiden sög de väldiga inlandsisarna åt sig en massa vatten från de grunda haven och stora områden torrlades. När jorden blev varmare igen smälte isarna, landförbindelsen försvann och Berings sund bildades. Människorna var mycket skickliga jägare, och tog sig så småningom söderut genom Nordamerika, där de dödade både mammut och långhornad bison. Som jaktvapen slog de spetsiga skärvor ur stenar och av dem gjorde de vassa spetsar till spjut och lansar. Av valben tillverkade de kraftiga stridsklubbor. Ursprungsbefolkningen bosatte sig i olika delar av Nordamerika. Grupperna anpassade sitt sätt att leva efter den omgivande naturen för att få mat och tak över huvudet. De olika stammarna utvecklade sina egna seder och bruk. På nordvästkusten och de på platåområdet byggde bostäder av trä och livnärde sig på fiske. Inuiterna i ishavsområdet jagade isbjörn och val. I norra skogsområdet (nuvarande sydöstra kanada), levde de på den amerikanska renen. Buffeln var viktig för indianerna på prärien. I det milda kalifornien växte det bra och indianstammarna där hade mycket att äta. Däremot i det förtorkade saltsjöområdet (nuvarande Nevada), var det ont om mat. Indianerna färdades på floderna i nordöstra skogsområdet och i skogen röjde de mindre åkrar där de odlade majs och tobak.

 

Kläderna!

 

Indianerna bar enkla kläder till vardags, som var anpassade till klimatet. Kläderna satt löst och ledigt för att man lätt skulle kunna röra sig obehindrat. Männen bar höftskynken, skjortor, tunikor och benläder medan kvinnorna bar kjolar och klänningar. På vintern svepte de in sig i sjalar och filtar. Av djuren gjorde de hudar till kläder, ben att göra nålar av och senor att sy med. Skinnet från en älg räckte till en hel mansdräkt, men från en ren blev det bara en jacka. Det gick åt hundra kaniner till en mansdräkt. I vissa områden vävde man tyg av växter, som nässlor och cederbark. Kvinnorna på prärien sydde mockasiner av skinn med hårda eller mjuka sulor. De dekorerade mockasinerna med färgade piggsvinstaggar och fina pärlbroderier. I de kalla områdena använde män, kvinnor och barn samma sorts kläder mot kylan. De hade vattentäta byxor, anorak med huva, stövlar och vantar. Ren och sälskinn användes med pälsen inåt. Man tuggar på skinnet för att göra det mjukt. Till fest klädde man sig gärna i utsmyckade dräkter. Högtidsdräkterna var av mjukt hjortskinn, utsmyckade med fransar och broderier av piggsvinstaggar. Krigarens huvudbonad, som räckte ända ned till marken, och hans coupstav var prydda med hermelinsvansar och örnfjädrar. Fjädrarna var tecken på att han visat mod i närstrid.

 

 

Totem och masker!

På nordvästkusten gjorde träsnidare totempålar av cederträ för att återge en familjs eller en betydelsefull persons historia. Avbildningar av djur som grizzlybjörnen, och sagofigurer som åskfågeln berättade om klanens förbindelser med förfädernas andar. Det var lätt att känna igen de där figurerna. Korpklanens symbol var ett fågelhuvud med rak näbb medan örnklanens emblem hade krökt näbb. Totemkonstnärerna skar också ut masker för historieberättande och ritualer. De som tog på sig maskerna fick kraft från de andar som maskerna föreställde. Indianstammar i andra områden använde också masker, hopiindianerna i sydväst hade t. ex. ett dussintal kachinamasker. I nordöst bar en irokesisk grupp eleganta masker av trä och tagel medan en annan grupp använde masker gjorda av majshylsor. Indianerna hade många högtider. De firade t. ex. när de uppnådde pubertetsåldern, gifte sig eller var framgångsrika i strid. Då klädde de sig i sina vackra festkläder. De gjorde halsband, armband och örhängen av ben och klor från djur och av snäckor och stenar. De trodde att himlen, jorden, växterna, fåglarna, djuren, floderna och allt annat hade andar som man måste respektera. Andarna fick man kontakt med genom dans, sång, bön och andra religiösa ritualer. Några indianstammar dyrkade riktiga monster som den fruktansvärda kannibalanden i nordväst, och de dansade för att visa sin onda makt. Deras dräkter var av cederbark och målade trämasker för att föreställa andens fågelliknande vänner. Hövdingens fjäderskrud av örnfjädrar spelade en mycket viktig roll. Man ansåg att örnen stod i förbindelse med himmelska andar och den beundrades för sin snabbhet, skicklighet och skarpa syn. De utförde också ceremoniella danser för olika tillfällen som god hälsa, bra skörd, framgångsrik jakt. Siouxindianerna utstötte vilda skrin i en så kallad skalpdans när de segrat i strid. Indianerna hade även högtidliga piprökningsritualer för att be andarna om hjälp i krig, med att sluta fred, att framkalla regn, jaktlycka och framgång i affärer. Piporna var mycket vackra, och det kunde ta flera veckor att tillverka en enda. Skaftet var av urholkat trä och piphuvudet var gjort av täljsten, lera eller trä. De två delarna monterades ihop under en speciell ritual för att övernaturliga krafter skulle kunna genomströmma pipan. Förr i tiden rökte man pipa genom så kallade powwows, besvärjelsemöten, där medicinmannen bad för de sjuka eller för stammens framgångar i strid eller jakt. Nu för tiden är powwows glada fester där man träffas en gång om året för att påminna om gamla seder och fira nya. Tobaksblandningen de använde kallades för kinnikinnick. Den bestod bl a av torkade tobaksblad och flisor av bark.

 

 


 

 

Klicka på bilden för att gå vidare!