Medicinmän och läkekonst!

Att bli sjuk var inte lätt för en indian. Shamanen, dvs medicinmannen hade ceremonier som ofta varade i flera dagar. De hade lika stor makt som hövdingen. De använde örter och utförde läkande ritualer, men de kunde också spå i framtiden och återfinna försvunna tillhörigheter. Ungdomar, även kvinnor som ville bli shamaner var tvungna att genomgå många svåra prov för att visa sin fysiska styrka, men endast ett fåtal lyckades. De fick heller inte sin speciella förmåga att bota förren de sett en uppenbarelse i form av ett heligt djur eller föremål. I allmänhet var indianer ett mycket friskt folk ända tills dödliga sjukdomar överfördes från Europa. Indianerna byggde svetthyddor. De lade skinn över en träram så de blev lufttäta. Sen hällde de på vatten på heta stenar och ånga bildades som i en modern bastu. De renade sig inför strider och sjuklingarna fick lindring mot feber och värk. En del stammar trodde att magont orsakades av ormar. För att bota magbesvären gjorde navahostammens medicinmän ormformade bönekäppar av trä och fjädrar. De använde även pulvriserad sten för att lägga ut stora mönster på golvet i den sjukes bostad. De trodde att sanden kunde suga åt sig sjukdomen och efter ceremonin förstördes målningen. Även skallror spelade en viktig roll i medicinmannens utrustning. Som medicin användes många olika örter och blommor. Av pilbark utvann de ett smärtstillande ämne som i den moderna medicinen används i huvudvärkstabletter. Cherokeeindianerna trodde att alla växter kunde bota sjukdomar, en växt för varje åkomma. De blandade malda rötter från svärdslilja med fett och bivax och använde det som salva på skär och skrubbsår. Saften från guckuskons rot lindrade smärta, lugnade hysteriska anfall och hjälpte mot förkylning och influensa.


Krig och krigare!

En del indianstammar avskydde krig, medan många ständigt slogs om mark och hästar, för att hämnas eller för att få utmärkelser i strid. De gjorde oftare blixtanfall än förde fullt krig. Ibland upptogs fångarna i stammen, vid andra tillfällen blev de torterade eller skalperade. När männen från sydöst var på krigsstigen var de klädda i höftskynken och mockasiner och bar förutom vapen med sig reparationsmaterial till mockasinerna. Chickasawindianernas spanare knöt fast björnramar på fötterna för att lägga ut villospår. Indianerna i öst smög genom skogarna och signalerade till varandra med djurläten, eller drabbade samman i kanoter på de stora sjöarna. Präriekrigarna tyckte att närstrid visade större mod än att skicka iväg pilar från långt avstånd. En krigare visade hur många krigare han vidrört, sk coup genom att sätta fast förgyllda örnstjärtfjädrar på huvudprydnaden och ceremonidräkten. Krigarna värderade sina sköldar högt. De var gjorda av buffelskinn. En del var täckta med hjortskinn och dekorerade med symboliska djur, klockor och fjädrar. I vissa indianstammar var det en stor ära för krigaren att ta skalper. I andra stammar var det mycket viktigare att räkna coup eller att ta hästar från fienden. Indianerna trodde att människans själ satt i skalpen och att krigaren som skalperade och dödade en fiende fick hans andliga kraft. Efter en framgångsrik strid dansade en del stammar hela natten runt fiendens skalper. De bevarade krigstroféerna genom att spänna upp dem på träramar med skaft.


Buffeljägare!

Bufflarna var en livsnödvändighet för prärieindianerna. Varje indianstam hade sina egna ceremonier för att locka till sig buffelhjordarna. Man använde stenar som såg ut som bufflar, buffelskallar som var heliga och runda hårbollar från en buffels mage. Jägarna tackade alltid andarna för sitt jaktbyte. De såg de döda djuren som bröder som offrat sig för att de själva skulle få leva. De lät ingenting av buffeln förfaras. Skinnet användes till kläder eller tält, spillningen till bränsle, fettet till lampor, hornen till skedar, benen till verktyg och leksaker, magen till kokkärl och hovarna till skallror och lim. Prärieindianerna torkade köttet och malde det tillsammans med bär och njurtalg till en energigivande och hållbar maträtt som kallades pemmikan. En dags jakt kunde förse en stam med mat ett helt år. Före hästarnas tid jagade indianerna till fots, och då dödade de bufflarna genom att driva dem över klippstup. Ett annat sätt att jaga var att klä ut sig i vargskinn, eftersom bufflarna inte var rädda för vargar. På så sätt kunde en skicklig bågskytt skjuta flera djur innan hjorden råkade i panik. Många indianstammar strövade också omkring och letade efter frön, bär, nötter och rötter. Gräshoppssvärmar blev till festmåltider. Man fångade allt från råttor, möss, larver och ödlor till större djur. Andra var fiskare. På våren vandrade laxen upp i floderna för att lägga sin rom. Då fångade indianerna in den i nät och mjärdar.

 

Så bodde de!

En del indianstammar byggde fasta bostäder, medan andra flyttade omkring i jakten på föda. Indianerna i norra skogsområdet bar med sig sina tält av renskinn från läger till läger. Flera stammar övervintrade i jordhålor utgrävda i marken och täckta med lera. Inuiterna bodde i timmer hus med torvtak, medan semiholerna i träskmarkerna byggde hus på pålar med halmtak. I sydväst staplade man hus av sten och torkad lera ovanpå varandra, precis som moderna flervåningshus. Bostäderna hade många olika former som koner, kupoler, trianglar, fyrkanter och rektanglar. Deras namn var lika varierande såsom chikees, hogans, igloos, tipier, långhus, wigwams och wickiups. Prärieindianerna bodde i konformade tält som kallades tipier och var tillverkade av hopsydda buffelskinn. Det var lätt att vika ihop tipierna och ta dem med när indianerna flyttade. Till en början transporterades tillhörigheterna på s k släpor som drogs av hundar. Därför fick en tipi inte vara särskilt stor. När sen hästar började användas för transport kunde tipierna göras mycket större. Utrymmet i dessa tält var mycket begränsat och inredningen enkel och praktisk. Buffelskinn var sköna sängar och dubbelvikta packväskor av ogarvat skinn användes som kuddar. Indianerna reste alltid tipierna med öppningen mot den uppgående solen i öster och baksidan mot västvindarna. I de blåsiga områdena i söder använde sioux och cheyenneindianerna tre stödstolpar till sina tipier. Hidatsa kråk och svartfotsindianerna längre norrut använde däremot fyra stolpar. De större tälten, som användes för t ex ceremonier behövde ännu fler stöttor. Ett tipiläger hade formen av ett C med öppningen mot öster. Inne i tipin uppförde man sig enligt stränga regler. En öppen dörr betydde välkommen in. Männen gick in till höger och kvinnorna till vänster. Yngre män var tysta tills de blev tilltalade. Ingen fick gå mellan elden och en person. Gästerna hade egna skålar med sig, och när värden rensade pipan var det dags att gå hem. I tipin förvarades familjens alla ägodelar. Den var kök, sovrum, lekrum, vardagsrum och förvaringsbod i ett. För att hudarna skulle bli mjuka lades de i vatten med gran eller ekbark och röktes för att bli vattentäta men ändå förbli mjuka. En del dekorerades för att hängas upp i tipier, där det höll fukten ute och hjälpte till att isolera.

 

Främlingar anländer!

År 1492 såg människorna i den västindiska övärlden hur columbus skepp närmade sig. De trodde att människorna ombord kom från himlen där de mäktiga andarna bodde. Columbus inspirerade andra äventyrslystna européer att resa till Amerika. Folk från bla Spanien, Frankrike, England och Ryssland, och så småningom även Sverige, kom för att skaffa mark, mineraler och pälsverk. En del försökte omvända indianerna till sin religion, andra utnyttjade dem som slavar. Handelsvaror byttes och Europa fick nya livsmedel som t ex choklad, solrosor, majs och jordnötter, och indianerna fick gevär, hästar, metallverktyg och whisky. Gamla och nya världen kom inte så bra överens. De vita nybyggarna tog ofta land med våld och sköt tusentals bufflar med våld. Indianerna som delade det mesta med varandra kunde inte förstå nybyggarnas inställning. En gammal man uttryckte sin förtvivlan så här: När buffeln försvann föll mitt folks hjärtan till marken och kunde inte lyftas upp igen.

 

 


Livet i ett reservat!

När européerna kom utbröt bittra strider med indianerna om landet. År 1830 antog president Jackson en lag som innebar att regeringen kunde inrätta områden i väster till s k reservat. Indianerna fick dessa områden i utbyte mot den mark som nybyggarna ville ha för att bedriva jordbruk. Regeringens soldater mötte hårt motstånd när de skulle driva bort indianerna från deras hem. Både indianer och soldater dog i striderna. Till slut tvingades indianerna i sydöst vandra vad de kallade tårarnas väg mot väster. Tusentals indianer dog av svält och svåra förhållanden p g a att de varken fick med sig mat, plogar eller byggnadsmaterial. Fastän de fick lära sig de vitas kultur i reservaten glömde de aldrig sitt ursprung. Barnen lärde sig stammens seder av föräldrar, far och morföräldrar. De led svårt och många stammar utrotades helt. Men nu ökar antalet indianer igen eftersom fler barn föds varje år och får växa upp under bättre förhållanden. Regeringarna i Usa och Kanada har börjat erkänna indianernas medborgerliga rättigheter. Mer än hälften av dem bor numera utanför reservaten. De försöker bevara sitt språk och sina religiösa ceremonier och seder. Cherokeestammens skolbarn lär sig tala sitt eget språk och undervisas i det cherokesiska sättet att leva. Vid powwows i hela landet deltar barn i både sällskaps och tävlingsdans till trummornas taktfasta dunkande. Vid de glada festerna klär sig barnen i stammens dräkter och målar sig i ansiktet.