I slutet på semestern var vi bjudna till Ingelas kusin Eja och hennes man Kenth som bor i husvagn året runt.

På vintern bor de numera i Borås, men denna sommaren bodde de i Stråvalla mellan Åsa och Varberg. Vi tog

tåget från Borås till Veddige där Eja och Kenth mötte oss. Efter alla hälsningsfraser visade det sig att dom hade en liten överraskning.

Vi skulle iväg på upptäcksfärd utan att veta vart. Kenth hade ställt in gps:en på färdriktningen och sen bar det av på en liten småväg.

Den blev smalare och smalare, till slut trodde vi att vi skulle hamna mitt i skogen. Men rätt var det var så dök det upp en liten stuga,

och vips var vägen genast farbar igen. Vi kom så småningom fram till en liten parkering vid sidan av vägen, och där var det! Eja tog ut en ryggsäck med matsäck

ur bilen, och sen bar det iväg över stock och sten. Vi följde en liten stig som blev smalare och smalare. Vi blev lite misstänksamma allihop om detta verkligen var rätt väg.

Tydligen var det fel, för till slut var det ogenomträngligt. Sen tog Rolf täten och gick iväg åt ett annat håll, då dök det

helt plötsligt upp en helt annan stig stor som en gågata. Det var rätt väg:

Borrås skåra är en sägenomspunnen imponerande klyfta. Så här stod det på skylten:

Här kan man gå rakt in i berget på den stig som löper genom klyftan. Om man vågar gå under det fastkilade stenblocket i klyftan,

kan man ta sig vidare upp på berget och beundra den fina utsikten över väröbygden. Blocket är enligt en sägen upphängt i ett silkesband,

som osynligt håller det uppe tills jordens sista människa passerat, först då kommer bandet att brista. Halvvägs in i klyftan finns en offerplats i form av en

skålformig fördjupning där man kan offra en slant.

Det påstås också att väröbygdens folk i forna tider fick visa sitt mod genom att hoppa över klyftan. B.la lär det ha förekommit som anställningsprov

av drängar vilka tvingades hoppa över klyftan på ett inte alltför smalt ställe. En tradition sedan slutet av 1800-talet sägs vara att brudgummen efter vigseln

måste ta sin brud i famnen och hoppa över.

Bergsklyftan är ca 10 meter djup, 100 meter lång och 0,5 - 2,5 meter bred. Klyftan är troligen bildad genom en försvagning

i berget redan för 100 miljoner år sedan. Den har sedan vidgats genom erosion och vittring.

Uppe på toppen finns resterna av en fornborg, som utgjorde tillflyktsplats i ofredstider för bygdens folk

under härjningståg.

Här har vi första stigen där vi gick fel.

Nu har vi kommit rätt. Här har vi ravinen. För övrigt kan vi berätta att här skulle egentligen Ronja Rövardotter spelats in.

Men ravinen var lite för smal för hästarna att passera så därför valde de ett annat ställe.

Mycket imponerande!

Smalt som tusan. Man får böja sig för att komma under stenen som sitter fastkilad mellan ravinen.

Äntligen uppe! Här njuter vi av Ejas goda smörgåsar med stekta ägg och gott kaffe till.

Utsikten över Värö var fantastisk.

Det var fler än vi som var intresserade av denna sevärdhet.

Grottmänniskan in action!

En mäktig upplevelse utöver det vanliga.

Vi övernattade i en liten friggebod på Stråvalla camping. Två våningsängar och ett fönster hade den. Jättenära till toa och dusch. Helt perfekt!

Här är vi framme hos Eja och Kenth. Kolla in det fina trallgolvet som Kenth byggt. Varje husvagn har sin egen toalett och dusch.

Vi fick oss en liten välkomstdrink på det nya barbordet som Kenth också hade gjort.

Kenth grillar lax. Vi fick en riktigt god middag med potatis, grillad lax, chilihalluomi och två av Ejas jättegoda kalla såser.

Här diskas det minsann. Det ser bra ut i början, men sen står stackars Kenth själv kvar med disken.

Senare bjöds det på både snacks, goda ostar och kex. Alltihop var så gott så gott. man behövde verkligen inte gå utsvulten därifrån.

Roligt har vi allihop. Sen börjar Rolf försöka pussla ihop bollen av kokosnöt. Det lyckas nästan...

...fast då tar Kenth över. Och se vad glad han blir när han lyckas få alla bitar på plats.

Nu försöker experten instruera novisen hur det verkligen ska gå till.

Senare gick vi in i det mysiga förtältet. Dom har verkligen fått till det riktigt trevligt därinne.

Här är det dags att säga godnatt!

På lördag morgon bjöd Eja och Kenth på frukost innan det var dags för oss att bege oss hemåt. När vi satt där så dök det upp en jättestor gräshoppa

eller var det kanske en syrsa. Den klättrade upp på tältduken och Rolf rusade fram med sin nya mobil för att ta kort. Men i hastigheten kom han

inte på hur han skulle göra så det blev inget kort...trodde han. Men det blev det tydligen ändå, fast Rolf kom också med på bild,

fast i frimärksform. Till höger är syrsan uppförstorad.

Värdparet följde oss till bussen, och vi tackade för den trevliga vistelsen. Sen bar det av till Varberg.

Vi hade en timmes väntetid i Varberg där vi fördrev tiden i den fina parken bredvid tågstationen. Det var en massa roliga gubbar här och där.

Tåget gick till Borås, och under resans gång blev vi fruktansvärt hungriga. Vi hade egentligen bara en kvarts väntetid i Borås för att

fortsätta hemresan, men vi var alldeles för hungriga så vi åt gott på restaurangen Passion vid stora torget.

Vi åt gott och hade bra musik eftersom det var lite uppträdande på stora scenen samtidigt. Tjejen som hade restaurangen var en riktigt

trevlig göteborgare. Hon berättade att hennes man var fiskare och de bodde på en ö utanför Öckerö. De hade en övernattnings-

lägenhet här i Borås.

Eftersom vi hade ytterligare tid att bedriva gick vi till Vinci vid Viskan och tog en öl. Rolf tog kort på ett svensexegäng.

När dom såg att han tog kort så ropade de att Rolf måste krama den blivande brudgummen. Okey, det gjorde han, men solglasögonen fastnade i

killens bh, så det tog ett tag innan de hade kommit loss.

Här är det fler som får kramas.

Ett bra slut på en riktigt bra helg.