Vikingarna levde i Sverige, Danmark och Norge mellan ca. år 800 och 1100. Vad namnet viking kom sig vet man inte riktigt, men sannolika förslag är"de som bor i viken" eller "de som besökte vikarna" (handelsplatserna). Vikingatågens ändamål var: plundring, härjningar, handel, kolonisation och erövring. Vikingarna mötte eskimåer och deras fångstkultur i väster till högtstående arabiska kulturer. Vikingarna reste för det mesta ut med sitt svärd i handen, men hade minst lika ofta en våg i den andra: symbolen för handel. En del reste med hela familjen och boskap för att slå sig ned på obebodda platser, eller med våld ta annans mark.

 

 

 

Skeppen!

Drakskeppet>>>>>>>
Handelsskeppet>>>>>>>

Vikingarna hade tre olika skepp. Handels-skepp, gravskepp och krigs-skepp. De kallade sin skepp för havshästar, vilket är oerhört träffande. Skeppen inte bara seglar, utan rider på vågorna. Detta beror på hur skeppet är byggt, och nordborna hade flera tusen års erfarenhet av skepp och hav. Trät i de böjda spanten var av krokigt vuxet timmer, så man klöv aldrig träet mot fiberriktningen, då kunde det spricka. De satte fast skeppsborden med dymlingar och klinknaglar. Dymlingarna var kraftiga träpluggar i pil oftast, och klinknaglarna gjordes i järn som smiddes i ett enda stycke med ett brett huvud. De doppades i tjära och slogs in i skeppsborden där de säkrades med klinkplattor på andra sidan. Till ett enda skepp kunde smeden bli tvungen att smida 2000 järnnaglar. Bordgång för bordgång byggdes skeppen upp, och sen sattes spant och tvärbjälkar in. Seglet fanns i både vadmal och linne, men kom inte till Norden förren på 600-talet, då båtarna även försågs med köl. De tog sig fram nästan överallt eftersom de var grundgående, och kunde både ros och seglas. Vikingarna kom att kallas drakskeppens folk. De seglade i Nordatlanten, Medelhavet, Kaspiska havet och tog sig även fram via sjösystem, floder och åar. Där det behövdes drogs skeppen på rullar, för att sjösättas där vattnet var farbart. På så sätt kunde de ta sig fram på Seine och hota Paris. 1997 gjordes ett fantastiskt fynd i Roskilde, Danmark. Man hittade världens största vikingaskepp, som var hela 36 meter långt och beräknas ha haft en besättning på 100 man.

 

 

 

 

Anfall och plundring!

Männen på drakskeppen var kraftigt beväpnade och gav sig nästan aldrig. De var mycket skickliga med vapen eftersom de redan som barn lärt sig att bruka svärdet, och var vältränade för strid. En riktig karl kunde springa på årorna. Längst fram på skeppet stod bärsärkarna, vikingatidens värstingar som beskrivs som män som bet på sköldarna och fick vit fradga kring munnen. De var kända för att kämpa som i trans och föll en, trädde genast en ny fram i dennes ställe. Ibland kunde bärsärkarna som då och då brukade pigga upp sig med lite flugsvampspulver, bli som vansinniga, glömma bort var de var och störta sig i havet. Vissa tyckte att sådana kämpar var högst olämpliga att ha med i sjöstrid. De hade ingen som helst respekt för kristna värden, och gick till anfall och skonade varken folk eller fä, eller kyrkans heligaste reliker. Ortsbefolkningen döptes eller fördes bort som slavar. Det gick en chockvåg genom hela dåtidens europa. På Irland byggde munkarna ett sextiotal torn på tjugo till trettiofem meter höga för att rädda sig undan vikingarna. År 845 på påskdagen seglade vikingarna uppför floden Seine med 120 skepp och skövlade Paris. Även andra städer och kloster blev härjade. Kejsaren erbjöd stora mängder silver för att få fred. Detta blev den första av tretton danagälder på sammanlagt 310 kilo guld och 20 000 kilo silver som betalades ut fram till år 926. Men vikingarna nöjde sig inte med silvret. År 885 begav de sig återigen till Paris, med en styrka på 700 skepp och mellan 20 000 och 40 000 man. De danska vikingarna belägrade staden ett helt år, innan de efter en stor lösensumma seglade därifrån, uppför Seine och plundrade Burgund. Vikingatågen hade inga geografiska gränser. De belägrade Lissabon, anföll Sevilla och intog Marockos nordkust. Vikingen Björn Järnsida seglade till Nordafrika och i Blåland tillfångatog han blåmän (färgade män) som kom att säljas som slavar på Irland. När de danska vikingarna intagit nästan hela England ville Alfred den store av Wessex få ett slut på detta och erbjöd att friköpa sitt land från vikingarna, vilket de gick med på. År 878 tillfogade Alfred danskarna ett avgörande nederlag och vikingahövdingen Guthrum lämnade Wessex. Men återvände igen 884. Alfred lyckades åter driva bort dem till sina skepp och fick en uppgörelse med Guthrum att dela England mellan Wessex och den danska delen av landet, Danelagen. De stridande danskarna som lagt märke till att vintrarna var varma och landet bra att bo i slog sig ner med sina familjer och började bruka jorden. Staden York grundades t.ex. av vikingar.

 

 

 

Hemma på gården!

De som bodde på landsbygden kunde välja mellan att bosätta sig i en ensamgård eller kanske i gemenskapen i en liten by. I Norge var ensamgårdar mer vanliga, men i Danmark var det tvärtom byn. I Sverige var det blandat. Området mellan Uppland och Vänern och öster och västergötland var tätast bebyggt. Bondefamiljen var beroende av grödan och boskapen. Gårdarna ute på landet bestod för det mesta av långhus. Ett utsträckt limpformat hus med eldstad i mitten och tak som hålls upp av stolpar.

I vikingatidens hem styrde kvinnan. Hon tog hand om barnen och såg till att det kom mat på bordet. Husen kunde vara från 10 till över 40 meter långa. Ofta var det stall i ena gaveln och tröskloge och visthusbod i den andra. Ibland var husen enormt stora, som t.ex. på lofoten i Norge där en vikingahövding lät bygga ett 83 meter långt hus åt sig. På den rika hövdingagården Borg verkade människorna ha livnärt sig på fiske och köpmanskap. Gården hade handelsförbindelser med England, Södra skandinavien och kontinenten. Efter att ha varit i bruk i 200 år förstördes eller övergavs den nån gång på 900-talet. Kanske flyttade de till Island. Fackkunskaperna som vikingarna hade när det gällde att bygga hus har gått förlorade med åren. När arkeologerna försökte bygga upp den stora gården blåste den bort i en storm. Sättet att bygga hus varierade. I skogsrika Novgorod var husen knuttimrade, på skånska slätten byggdes det med flätteknik i lera. Och på öarna i Nordatlanten var husen av sten och grästorv. I långhuset fanns oftast ett enda stort rum för gårdens alla aktiviteter. Eldstaden i mitten höll värmen och i ett hål i taknocken leddes röken ut. Ovanför härden hängde en järnkittel i en reglerbar kedja. Bänkarna i huset användes både till att sitta och sova på. Det fanns även bord kubbstolar och sängar, men möbler var mest för de rika. De kunde även ha linneduk på bordet, kannor, och skålar i svartgods, glas o skedar. De lite fattigare hade husgeråd i trä. Knivarna bar de i bältet. En del hade trägolv, men vanligast var trampat jordgolv som man kunde pynta med halm eller enris vid festliga tillfällen. Människorna bodde i ena änden av huset och djuren i den andra, som dock kom att förändras under vikingatiden. I Birka låg t.ex. stallet för sig, som följt med till vår tid.

 

Maten och drycken!

Vikingarna var mycket gästfria. Husbonden placerade sin gäst bredvid sig vid högsätet och bjöd på något att dricka. Det var antingen öl eller starkt mjöd, kanske även vin som var vanligast hos de rika. Mjödet var starkt. Det hade en alkoholhalt på 17% och smakade som svagdricka med en aning honung i. Sen bjöds det på kokt kött, gröt eller soppa eller kanske fisk och något grönt. Var det extra festligt fick kanske gästen stekt eller grillat kött, pannkaka och honung. Vikingarna åt en väl varierad kost med kött, grönsaker, bär och frukt och uppskattade verkligen god mat. De var ju också starka, resliga och hade goda tänder. En del blev till och med två meter långa. Efter måltiden när matgästerna vaskat händerna var det dags för tärningsspel, scack och annat. Blev det sent fick gästen en bäddplats och en fårfäll till natten. På morgonen blev det dagvard, en av vikingavardagens två måltider. Det var t.ex. surmjölk, bröd och ost, eller gröt, nån rökt köttbit eller ett stycke torkad fisk.

 

 

Vikingavardag !

Vikingarna använde både plog, harv, liar och spadar. Det odlades korn, råg, vete, lin, ärter och hampa. Linet användes till mycket. Det användes till kläder och själva linoljan brukades till skeppen. Humle användes för att smaksätta ölet, och även om inte brännvinet kommit till landet än, så söp vikingarna friskt. Mjödet var populärt, och på gårdarna höll man reda på de bin som höll till i gamla trädstammar och hämtade honungen. En del var till mjödet, annat till konserveringsmedel, medan bivaxet användes till ljus. Det användes även till oljelampor som sattes ut på golvet. Därutöver fanns lysstickor som kallades lysekärring. För att vikingarna skulle kunna driva jordbruk och försörja sig behövdes djur. Både på gårdarna och i städerna fanns hästar, kor, får, getter, höns, katter och hundar. Här och där gick svin och grisar och bökade i avfallet. På den tiden såg man inte ljuset mot himlen när man närmade sig en stad på kvällen. Men man kände stanken. Livet styrdes av årstiderna. På våren offrade man till gudarna för god årsväxt. Markerna såddes och skeppen tjärades och sågs över. När männen gick till sjöss var kvinnorna kvar och skördade, bärgade hö, skaffade foder till djuren och försåg gårdens folk med mat. Detta gjorde de förutom att uppfostra sina barn, delta i sådd och skörd, mjölka, baka, kärna smör och mycket annat. Till hjälp hade de husfolk och trälar och de män som av någon anledning var kvar på landbacken. På hösten blotade vikingen åter till sina gudar och slaktade en del av sina djur. Före första snön gällde det att samla vinterfoder och bereda sig för vinterns marknader. Andra sysslor på höst och vinter var att binda nät, väva, tillverka träföremål till hushållet, smida och jaga. Vid denna årstiden fick stormännens söner lära sig jaga, rida och utmana varann i tävlingar. Det kunde gälla brottning, knivkastning, bollspel och sporter liknande bowling och varpa. Döttrarna lärde sig spinna, väva och laga mat. Vid elden på kvällen berättades det sagor och man sjöng för varandra. Man berättade om händelser som hänt inom det egna släktledet. Spelmän och gycklare kunde komma förbi och roa gårdsfolket. Det ordnades fester då och då. Ett bröllop varade bortåt en vecka. Festens höjdpunkt var redan första kvällen när brudgummen och bruden skulle gå till sängs med varann. Det var en officiell ceremoni med ljus och facklor inför de inbjudna gästerna. Visserligen fick de tu ligga på bolster och under lakan, men deras förehavanden noterades. Detta berodde på att man på detta sätt officiellt ville befästa giftermålet som var en viktig överenskommelse mellan två släkter. Efter bröllopet var familjerna knutna till varann och skulle ställa upp för varandra i både krig och fred.

 

Klicka på Tors-hammare för att gå vidare>>>>