Asagudar och religion!

 

Hedningarna i Skandinavien (som de kristna kallade vikingarna) trodde på flera gudar. De trodde att jorden var platt och att den var en stor skiva i världshavet. På jordskivans mitt bodde människorna i en fredlig värld som kallades Midgård, och högt uppe på en klippbrant i mitten fanns Asgård, gudarnas boning. Utanför i världshavet lurade det stora odjuret midgårdsormen, och långt borta vid de avlägsna kusterna härskade jättarna i sitt rike Jotunhemmed borgen Utgård. Under den platta jordskivan låg dödsriket Hel. I vikingarnas värld stod ett träd i jordens mitt, den evigt grönskande asken Yggdrasil. Trädet hade stora grenar som överskuggade världen och väldiga rötter som gick ned i underjorden. En av rötterna nådde asagudarnas boning, Asgård. En annan gick till rimtursarnas, de första jättarnas värld, och en tredje rot sträckte sig till till det kalla och dimmiga Nifelhem i norr varifrån is och kyla kom. Vid trädets fot fanns vishetens källa, där även draken Nidhögg som åt på trädets rötter och hotade dess existens höll till. Uppe i grenverket levde olika djur och högst upp en örn som hade en hök mellan ögonen. Det skrämde inte Oden som när han varit ute och ridit brukade binda Sleipner sin åttafotade häst, vid trädstammen. Under världsträdet bodde de tre ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som spann, mätte upp och klippte av livets tråd: de styrde varje mans öde och skänkte honom lycka eller sorg. Vikingarna ansåg att det i världens mitt fanns ett stort svalg, Ginungagap som existerade före jorden, himlen och havet. I norr var det kalla isiga Nifelhem beläget där stormar ven i mörkret och i söder det brinnande Muspelhem som sände glöd och gnistor över Ginungagap. Innan gudarna var födda låg det väldiga ismassor i Ginungagap och därifrån forsade älvar ut i det kalla Nifelhem där de frös till ett kallt rimfrosttäcke. Men det brann ännu i Muspelhem och när de varma vindarna därifrån träffade rimfrosten smälte den och föll ner i levande droppar som fick mänsklig gestalt. Så skapades Ymer, de första jättarnas fader. Medan Ymer sov växte en man och en kvinna fram ur hans vänstra armhåla, och hans högra fot fick en son med den vänstra. Denne son blev sedan stamfader till en mängd jättar. Av det smältande rimfrosttäcket och stenar i isen skapades också en ko och en vacker stark man som hette Bure. Det var från Bure och Rimtursarna som Oden hade sitt ursprung.

Oden! Oden och hans två bröder Vile och Ve slog ihjäl jätten Ymer och av hans kropp skapade de jorden. Blodet blev blev hav och floder, tänder och käkar blev till olika stenformationer, och av huvudsvålen formade de himlavalvet. Gnistregnet från Muspelhem gjorde gudarna till stjärnor. Redan under bronsåldern för över 2000 år sedan trodde människorna att solen drogs fram över himlavalvett med häst och vagn. Oden var härskare i Asgård, alltså den störste. Den mäktiga Oden satt i sin sal i Valhall och tog emot de döda från slagfälten, när han inte som en gammal enögd man gick omkring bland människorna klädd i blå kappa och en bredbrättad hatt på huvudet. Oden var krigargud och hans två korpar, Hugin och Munin for då och då ut i världen och såg sig omkring och återvände sen till sin herre och berättade vad de sett. Oden var mer respektingivande än folkkär.
Tor! Tor var en folkkär och populär gud. Istället för ett kors om halsen bar många omkring på tors hammare. Vikingarna trodde att när åskan gick var det Tor som var ute och åkte i sin vagn. Denna gud var en kraftig rödskäggig man, demokratisk och mycket mänsklig. Han kunde vara bullrig och hetsig, men var genast snar till försoning. Han åkte i sin vagn som spändes för av bockar, och då kunde han ha ett styrkebälte om livet som gjorde att han blev otroligt stark. Hans hammare Mjölner var magisk. Den träffade alltid sitt mål, och kom därpå tillbaka till Tor. Tor rådde även över vädret, åskan och årsväxten. Klok var han inte, snarare modig och ibland dumdristig. En gång försökte han fiska upp den hemska midgårdsormen, vilket resulterade i att hela världen höll på att välta över ända. Ytterligare en asagud var Tyr, den djärvaste stridsguden vid sidan av Oden och Tor. Han är mindre känd än de andra två, men när vikingarna önskade vinna seger tillbad de honom. Egentligen fanns asagudarna långt innan vikingatiden och i Tacitus bok om germanerna heter Tyr Mars, Tor Hercules och Oden Mercurius. Med tiden förändrades deras egenskaper något.
Vanerna!Tre gudar i vikingarnas värld var inte asar utan vaner. De tycks ha tillhört en äldre gudasläkt som levde kvar under vikingatiden. De var fruktbarhetsgudar som stod för goda ting som handel, rikedomoch sämja. En gång i avlägsen forntid skall asarna och vanerna ha utkämpat en stridvarvid vanen Njord och hans barn Frej och Freja efter fredsförhandlingar fick flytta in i Asgård. Njord var en mäktig herre som skänkte rikedom och rådde över vind och hav. Han åkallades av köpmän på havet för god vind och säker överfart, och av män som önskade god jakt och fiskelycka. Hans barn Frej och Freja är kanske de mest kända. Frej är fruktbarhetsguden som härskar över djurens fruktsamhet,grödan och vädrets makter. Han avbildas med en iögonenfallande mäktig fallos. Nordborna gjorde amuletter av honom, och i hednatemplet i Uppsala fick han ståta i all sin glans. De offrade hingstar, tjurar och galtar åt honom.
Freja!Frejs syster Freja var också en fruktbarhetsgud. Hon bjöd ut sig till alla och envar, iallafall om man fick tro den illasinnade guden Loke. Freja hade en positiv syn på kärlekskranka män och kvinnor, vilket gjorde att hon var mycket omtyckt. Det sägs att hon alltid löper i brunst, alltid trånade och att hon har många älskare. Men i och med 1800-talets kärva syn på sexualitet, censurerades sådana uppgifter bort och Freja beskrevs som en sedlig kärleksgudinna.Hon var även barnaföderskornas hjälperska, och hon reste i en vagn som drogs av katter. Vikingarna hade ytterligare en rad gudar att tillbe, beroende vad de behövde hjälp med för stunden. Varje gud svarade för ett visst behov.

Vart nionde år vid vintersolståndet ägde det stora riksblotet rum. Vid riksblotet i Uppsala offrades både djur och människor till gudarna. Vid trädet som hade ett stort grenverk fanns en källa där hedningarna brukade offra. Ibland kastade de ner en levande människa. Om den som offrats inte återfanns, trodde hedningarna att folkets önskningar gått i uppfyllelse. Enkelt och grymt. De trodde att ju större offer gudarna fick, desto mer vänligt sinnade skulle gudarna bli. Den stackars sveakungen Domalde fick plikta med sitt liv när folket i Svitjod haft missväxt i 3 år och folket svalt. En kristen som råkade passera platsen efter det stora riksblotet kunde chockad räkna till hela 72 kroppar. Av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man blidkade gudarna.

Vikingabegravning!

När någon storman dog skulle frun, trälen eller trälinnan följa mannen frivilligt i graven. Den arabiske berättaren Ibn Fadlan blev i början av 900-talet vittne till hur en sådan begravning gick till. Den döda mannen skulle brännas på vikingars vis. Först fick den döde ligga 10 dagar i graven medan de anhöriga sydde kläder till honom. Under tiden hörde familjemedlemmarna sig för vem av husets trälar som ville följa sin herre i graven. Den som då svarade ja var tvungen att stå vid sitt ord. Det var en trälinna som ville följa sin herre, och så fort hon yttrat detta följdes hon av två slavinnor som följde och bevakade henne hela tiden. De anhöriga drog mannens skepp till en slags träkonstruktion. Den döde lyftes upp från graven och kläddes i de nysydda kläderna. Han bars sen i ett tält som stod på skeppet. Man lade honom på en matta, kom med frukt och en slags rusdryck. Sen började offerriten. Först skar man en hund i två hälfter och kastade delarna i skeppet och därpå högg man ihjäl två hästar som offrades på samma sätt. Sen kom turen till två kor, en tupp och en höna. Så återstod då trälinnan. Hon gick fram och tillbaka, och trädde in i det ena tältet efter det andra, och tältets herre hade umgänge med henne, varvid han sa: Säg din herre, detta har jag gjort av kärlek till dig. Därefter lyfte männen upp kvinnan tre gånger på något som liknade en dörrkarm. Första gången de lyfte upp kvinnan sa hon: "Se där, jag ser min fader och min moder". Andra gången sa hon: "Se där, jag ser alla mina döda släktingar sitta där". Tredje gången sa hon: "Se där, jag ser min herre sitta i paradiset, och paradiset är fagert och grönt, och tillsammans med honom är män och ynglingar". Han kallar på mig, låt mig gå till honom. Så räckte männen henne en höna, och hon skar huvudet av den och kastade bort det, varpå männen slängde hönan i skeppet. Därefter förde de bort trälinnan till skeppet och hon gav bort sina smycken till den kvinna som skulle dräpa henne,dödsängeln, och dödsängelns döttrar. Så fördes hon upp på skeppet men fick ännu inte komma in i tältet. Istället räckte männen henne av rusdrycken som hon sjöng över och drack ur, och med detta tog hon avsked av sina väninnor. Sen fick hon ännu en bägare och drog så länge ut på sången att dödsängeln måste skynda på henne för att få henne att dricka ur och gå in i tältet där hennes herre var. Ibn Fadlan fortsätter sin berättelse: Då såg jag på henne, och hon såg helt förvirrad ut. Hon ville gå in i tältet och stack in huvudet mellan det och skeppet. Då tog kvinnan (dödsängeln) henne om huvudet och fick in det i tältet, och själv gick kvinnan med henne in. Männen började banka på sköldarna, för att ljudet av hennes skrik inte skulle höras, så att de andra flickorna blev rädda och inte ville söka döden med sina herrar. Så gick sex män in i tältet och de hade alla umgänge med flickan. Sen lade de henne vid sidan av sin döde herre. Två tog hennes ben, två hennes händer. Och kvinnan slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män för att de skulle dra i det. Så trädde hon fram med en liten dolk med brett blad och satte igång att sticka den in och ut mellan revbenen på flickan, medan de två männen kvävde henne med repet så att hon dog. Sen satte folket eld på skeppet.



 

Vid Protus gränd i Svenljunga ligger platsen där gamla Svenljunga träkyrka låg.Den uppfördes år1714-1718. Kyrkan innan dess brann ner 1714. På platsen står också en gammal runsten från 1000-talet efter kristus. Den hittades 1887 i den gamla kyrkans kor och restes på gamla kyrkogården.

 

 

 

 

Detta var bara ett litet axplock om Vikingar. För att få veta mer : Klicka här>>>>