Hedningarna i
Skandinavien (som de kristna kallade vikingarna) trodde på flera
gudar. De trodde att jorden var platt och att den var en stor skiva
i världshavet. På jordskivans mitt bodde människorna
i en fredlig värld som kallades Midgård, och högt
uppe på en klippbrant i mitten fanns Asgård, gudarnas
boning. Utanför i världshavet lurade det stora odjuret midgårdsormen,
och långt borta vid de avlägsna kusterna härskade
jättarna i sitt rike Jotunhemmed borgen Utgård. Under den
platta jordskivan låg dödsriket Hel. I vikingarnas värld
stod ett träd i jordens mitt, den evigt grönskande asken
Yggdrasil. Trädet hade stora grenar som överskuggade världen
och väldiga rötter som gick ned i underjorden. En av rötterna
nådde asagudarnas boning, Asgård. En annan gick till rimtursarnas,
de första jättarnas värld, och en tredje rot sträckte
sig till till det kalla och dimmiga Nifelhem i norr varifrån
is och kyla kom. Vid trädets fot fanns vishetens källa,
där även draken Nidhögg som åt på trädets
rötter och hotade dess existens höll till. Uppe i grenverket
levde olika djur och högst upp en örn som hade en hök
mellan ögonen. Det skrämde inte Oden som när han varit
ute och ridit brukade binda Sleipner sin åttafotade häst,
vid trädstammen. Under världsträdet bodde de tre ödesgudinnorna
Urd, Verdandi och Skuld, som spann, mätte upp och klippte av
livets tråd: de styrde varje mans öde och skänkte
honom lycka eller sorg. Vikingarna ansåg att det i världens
mitt fanns ett stort svalg, Ginungagap som existerade före jorden,
himlen och havet. I norr var det kalla isiga Nifelhem beläget
där stormar ven i mörkret och i söder det brinnande
Muspelhem som sände glöd och gnistor över Ginungagap.
Innan gudarna var födda låg det väldiga ismassor i
Ginungagap och därifrån forsade älvar ut i det kalla
Nifelhem där de frös till ett kallt rimfrosttäcke.
Men det brann ännu i Muspelhem och när de varma vindarna
därifrån träffade rimfrosten smälte den och föll
ner i levande droppar som fick mänsklig gestalt. Så skapades
Ymer, de första jättarnas fader. Medan Ymer sov växte
en man och en kvinna fram ur hans vänstra armhåla, och
hans högra fot fick en son med den vänstra. Denne son blev
sedan stamfader till en mängd jättar. Av det smältande
rimfrosttäcket och stenar i isen skapades också en ko och
en vacker stark man som hette Bure. Det var från Bure och Rimtursarna
som Oden hade sitt ursprung.
Oden!
Oden och hans två bröder Vile och Ve slog ihjäl
jätten Ymer och av hans kropp skapade de jorden. Blodet
blev blev hav och floder, tänder och käkar blev till
olika stenformationer, och av huvudsvålen formade de himlavalvet.
Gnistregnet från Muspelhem gjorde gudarna till stjärnor.
Redan under bronsåldern för över 2000 år
sedan trodde människorna att solen drogs fram över
himlavalvett med häst och vagn. Oden var härskare
i Asgård, alltså den störste. Den mäktiga
Oden satt i sin sal i Valhall och tog emot de döda från
slagfälten, när han inte som en gammal enögd
man gick omkring bland människorna klädd i blå
kappa och en bredbrättad hatt på huvudet. Oden var
krigargud och hans två korpar, Hugin och Munin for då
och då ut i världen och såg sig omkring och
återvände sen till sin herre och berättade vad
de sett. Oden var mer respektingivande än folkkär. |
Tor!
Tor var en folkkär och populär gud. Istället
för ett kors om halsen bar många omkring på
tors hammare. Vikingarna trodde att när åskan gick
var det Tor som var ute och åkte i sin vagn. Denna gud
var en kraftig rödskäggig man, demokratisk och mycket
mänsklig. Han kunde vara bullrig och hetsig, men var genast
snar till försoning. Han åkte i sin vagn som spändes
för av bockar, och då kunde han ha ett styrkebälte
om livet som gjorde att han blev otroligt stark. Hans hammare
Mjölner var magisk. Den träffade alltid sitt mål,
och kom därpå tillbaka till Tor. Tor rådde
även över vädret, åskan och årsväxten.
Klok var han inte, snarare modig och ibland dumdristig. En gång
försökte han fiska upp den hemska midgårdsormen,
vilket resulterade i att hela världen höll på
att välta över ända. Ytterligare en asagud var
Tyr, den djärvaste stridsguden vid sidan av Oden och Tor.
Han är mindre känd än de andra två, men
när vikingarna önskade vinna seger tillbad de honom.
Egentligen fanns asagudarna långt innan vikingatiden och
i Tacitus bok om germanerna heter Tyr Mars, Tor Hercules och
Oden Mercurius. Med tiden förändrades deras egenskaper
något. |
Vanerna!Tre
gudar i vikingarnas värld var inte asar utan vaner. De
tycks ha tillhört en äldre gudasläkt som levde
kvar under vikingatiden. De var fruktbarhetsgudar som stod för
goda ting som handel, rikedomoch sämja. En gång i
avlägsen forntid skall asarna och vanerna ha utkämpat
en stridvarvid vanen Njord och hans barn Frej och Freja efter
fredsförhandlingar fick flytta in i Asgård. Njord
var en mäktig herre som skänkte rikedom och rådde
över vind och hav. Han åkallades av köpmän
på havet för god vind och säker överfart,
och av män som önskade god jakt och fiskelycka. Hans
barn Frej och Freja är kanske de mest kända. Frej
är fruktbarhetsguden som härskar över djurens
fruktsamhet,grödan och vädrets makter. Han avbildas
med en iögonenfallande mäktig fallos. Nordborna gjorde
amuletter av honom, och i hednatemplet i Uppsala fick han ståta
i all sin glans. De offrade hingstar, tjurar och galtar åt
honom. |
Freja!Frejs
syster Freja var också en fruktbarhetsgud. Hon bjöd
ut sig till alla och envar, iallafall om man fick tro den illasinnade
guden Loke. Freja hade en positiv syn på kärlekskranka
män och kvinnor, vilket gjorde att hon var mycket omtyckt.
Det sägs att hon alltid löper i brunst, alltid trånade
och att hon har många älskare. Men i och med 1800-talets
kärva syn på sexualitet, censurerades sådana
uppgifter bort och Freja beskrevs som en sedlig kärleksgudinna.Hon
var även barnaföderskornas hjälperska, och hon
reste i en vagn som drogs av katter. Vikingarna hade ytterligare
en rad gudar att tillbe, beroende vad de behövde hjälp
med för stunden. Varje gud svarade för ett visst behov. |
Vart nionde år
vid vintersolståndet ägde det stora riksblotet rum. Vid
riksblotet i Uppsala offrades både djur och människor till
gudarna. Vid trädet som hade ett stort grenverk fanns en källa
där hedningarna brukade offra. Ibland kastade de ner en levande
människa. Om den som offrats inte återfanns, trodde hedningarna
att folkets önskningar gått i uppfyllelse. Enkelt och grymt.
De trodde att ju större offer gudarna fick, desto mer vänligt
sinnade skulle gudarna bli. Den stackars sveakungen Domalde fick plikta
med sitt liv när folket i Svitjod haft missväxt i 3 år
och folket svalt. En kristen som råkade passera platsen efter
det stora riksblotet kunde chockad räkna till hela 72 kroppar.
Av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med
vilkas blod man blidkade gudarna.
Vikingabegravning!
När
någon storman dog skulle frun, trälen eller trälinnan
följa mannen frivilligt i graven. Den arabiske berättaren
Ibn Fadlan blev i början av 900-talet vittne till hur
en sådan begravning gick till. Den döda mannen
skulle brännas på vikingars vis. Först fick
den döde ligga 10 dagar i graven medan de anhöriga
sydde kläder till honom. Under tiden hörde familjemedlemmarna
sig för vem av husets trälar som ville följa
sin herre i graven. Den som då svarade ja var tvungen
att stå vid sitt ord. Det var en trälinna som ville
följa sin herre, och så fort hon yttrat detta följdes
hon av två slavinnor som följde och bevakade henne
hela tiden. De anhöriga drog mannens skepp till en slags
träkonstruktion. Den döde lyftes upp från
graven och kläddes i de nysydda kläderna. Han bars
sen i ett tält som stod på skeppet. Man lade honom
på en matta, kom med frukt och en slags rusdryck. Sen
började offerriten. Först skar man en hund i två
hälfter och kastade delarna i skeppet och därpå
högg man ihjäl två hästar som offrades
på samma sätt. Sen kom turen till två kor,
en tupp och en höna. Så återstod då
trälinnan. Hon gick fram och tillbaka, och trädde
in i det ena tältet efter det andra, och tältets
herre hade umgänge med henne, varvid han sa: Säg
din herre, detta har jag gjort av kärlek till dig. Därefter
lyfte männen upp kvinnan tre gånger på något
som liknade en dörrkarm. Första gången de
lyfte upp kvinnan sa hon: "Se där, jag ser min fader
och min moder". Andra gången sa hon: "Se där,
jag ser alla mina döda släktingar sitta där".
Tredje gången sa hon: "Se där, jag ser min
herre sitta i paradiset, och paradiset är fagert och
grönt, och tillsammans med honom är män och
ynglingar". Han kallar på mig, låt mig gå
till honom. Så räckte männen henne en höna,
och hon skar huvudet av den och kastade bort det, varpå
männen slängde hönan i skeppet. Därefter
förde de bort trälinnan till skeppet och hon gav
bort sina smycken till den kvinna som skulle dräpa henne,dödsängeln,
och dödsängelns döttrar. Så fördes
hon upp på skeppet men fick ännu inte komma in
i tältet. Istället räckte männen henne
av rusdrycken som hon sjöng över och drack ur, och
med detta tog hon avsked av sina väninnor. Sen fick hon
ännu en bägare och drog så länge ut på
sången att dödsängeln måste skynda på
henne för att få henne att dricka ur och gå
in i tältet där hennes herre var. Ibn Fadlan fortsätter
sin berättelse: Då såg jag på henne,
och hon såg helt förvirrad ut. Hon ville gå
in i tältet och stack in huvudet mellan det och skeppet.
Då tog kvinnan (dödsängeln) henne om huvudet
och fick in det i tältet, och själv gick kvinnan
med henne in. Männen började banka på sköldarna,
för att ljudet av hennes skrik inte skulle höras,
så att de andra flickorna blev rädda och inte ville
söka döden med sina herrar. Så gick sex män
in i tältet och de hade alla umgänge med flickan.
Sen lade de henne vid sidan av sin döde herre. Två
tog hennes ben, två hennes händer. Och kvinnan
slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna
till två män för att de skulle dra i det.
Så trädde hon fram med en liten dolk med brett
blad och satte igång att sticka den in och ut mellan
revbenen på flickan, medan de två männen
kvävde henne med repet så att hon dog. Sen satte
folket eld på skeppet.
|
|
